En resa

Min resa började kvart i fyra tisdagen den 1 mars. Ett tårfyllt farväl på Ängelholms station där Marie, Saga och Hanna vinkade farväl. Lite dramatik då jag upptäckte att min mobiltelefon låg kvar i bilen… Men mina hjältinnor “körde som tåget” och när mitt tåg stannade till ett par minuter i Helsingborg kom Saga springande med min telefon. Tack mina älsklingar!

Lite lugnad rullade jag vidare mot Kastrup där Air France med viss tvekan släppte ombord mig på en Airbus av lagom storlek…

Skuttet mellan Köpenhamn och Paris gick smidigt och sedan var det dags att traska på CDG – Charles De Gaulle. Till synes oändliga gångar innan det genom rutan tornade upp sig en Airbus av helt annan storlek.

Att “boarda” kändes som om man på 30-talet skulle gå på en Zeppelinare. Jag fick ta mig upp en bit för att gå in via övre dörren.

Plats 65A. Det var inte ont om plats och dessutom var det tomt på platsen bredvid…

“- Champagne?” (Tja, jag hann ju med lite redan mellan Kastrup och Paris, men…)

“-Oui, merci!” (Livet har sina ljusa stunder…)

Notera manöverpanelen till stolen. Jodå, det finns inbyggd ryggmassage!

Lång rullsträcka, men vi kom i luften…

Läcker förrätt, smaskig huvudrätt, olika viner, kaffe med dessert…

Och sedan dags att knappa in horisontalläge på stolen, ta fram kudde och filt och godnatt!

“- Champagne?”

Nja, idag tror jag en läcker frukostbricka med kaffe ska sitta fint. Och när luckan för fönstret drogs upp så fanns där…

Afrika under vingen. Och långt borta över högervingen fanns Windhoek…

Det var kul att följa inflygningen “genom rutan”. Johannesburg verkar vara en vacker stad, med ganska gles bebyggelse och mycket grönt. Och det gick att landa denna bjässe också!

På Jo-burg fanns en fin lounge där jag kunde ta en dusch, dricka vatten och äta frukt innan det var dags för sista etappen.

South African Airways B737 till Windhoek, Hosea Kutako International Airport. Efter viss övertalan lyckades jag övertyga pass- och tulltjänstekvinnor om att jag nog trots allt skulle få passera. Och vem möts jag av om inte chefen själv!

Det är nästan 32 år sedan vi möttes första gången, som fjuniga aspiranter i Ljungbyhed. Vem kunde då anat att vi skulle stå så här i Namibia?

Binge skjutsade mig in i stan, via en liten rundtur och sedan till “Haus Sonneneck” som är ett förnämligt boende. Här möttes vi av Johan och Tanja som hade grillen igång och svala “Windhoek Lager” på vänt.

En resa och ett drygt dygn. Och en ny värld. Nu börjar det på riktigt…