Dammig resa sydväst

Den 18 december. Bilen fullpackad med sex personer och så mycket bagage att vi fick låna ett takräck (som inte riktigt passade).

Ut från Windhoek, åt sydväst, på en resa som på sätt och vis var ett mål i sig. Till att börja med oändligt rak och lång grusväg på det Namibiska höglandet.

Inte så snabbt alltid. Man måste stanna och se på det som bjuds. Så småningom förändras landskapet…

Vi valde vägen utifrån mina erfarenheter i maj. Vägen genom Gamsberg pass är vidunderlig. Och bitvis rätt spännande…

Så småningom har man arbetat sig ner från höjderna och närmar sig världens äldsta öken – Namiböknen. Då kan det vara dags att ta en paus och sträcka på benen.

(Den uppmärksamme ser att vi är på väg att förlora en strålkastare. Vägen genom Gamsberg pass är inte helt jämn överallt.)

Här kan man också fotografiskt bevisa att man passerar “Tropic of Capricorn” eller “Stenbockens vändkrets” Den linje som markerar den sydligaste breddgrad där solen når zenit.

Och ja, här i öknen, eller ökennära områden är solen inte särskilt skonsam. Strax söder om skylten var det dags för paus igen.

På Rostock Ritz har jag varit tidigare. Perfekt lunchställe!

Fast Hanna nöjde sig med en fruktsallad.

Vi gav oss åter iväg, här försenade av en rar strutsfamilj. Mor till vänster, far till höger med barnaskaran runt benen. Nästa delmål är en riktig oas.

Solitaire ligger mitt i ingenstans och är en riktig pärla. Här kan man tanka såväl bil som människor. Och smaska i sig den berömda äppelkakan. Don’t miss it!

Styrkta klev vi åter in i Pajeron. Framför oss ännu några mil, nu åter på dessa oändliga grusvägar…

…i detta fantastiska landskap. Nästan helt utan mänskliga spår. Solen bränner skoningslöst från en klarblå himmel.

Man förstår Springbockarna som söker skydd under ett av få träd. Här stod ca 30 och sökte skydd från solen.

Själva kunde vi så snart som möjligt hoppa i lodgens pool. Vi bodde på “Sossus Dune lodge” som ligger alldeles intill Sesriem Canyon. Det skulle vi hinna se innan solen gick ner…

Förra gången jag var här var ravinen fylld med vatten. Nu var här snustorrt.

Ravinen är djup, närmare bestämt så djup att det en gång krävdes sex läderremmar för att hämta upp vatten härifrån. Så fick Sesriem Canyon sitt namn.

Det är spännande att klättra omkring här nere och titta på de olika fascinerande formationerna.

Och vi hann upp innan solen gick ner…

…och tillbaks till lodgens trädäck för en “sundowner”.

Fin avslutning på en lång dag…