Sossus Vlei

På väg från Dead Vlei ser vi dels det gröna område där bilarna väntar på oss, dels ännu en gigantisk sanddyn där bakom.

En snacksalig chaufför skojar friskt med oss, men berättar också om den stora sanddynen. Det är “Big Mama” och den nästhögsta sanddynen. Enligt chauffören var “Big Daddy” och “Big Mama” en gång gifta, dvs hängde ihop som en och samma sanddyn, men att de nu mycket långsamt separeras. Han menade att det gäller alla sanddyner längs med Tsauchab.

Efter en ganska kort biltur stiger vi av igen för att gå mot Sossus Vlei. Ordet “vlei” är alltså afrikaans för en slags kärr eller våtmark mellan sanddyner och ordet “Sossus” är ett ord från folkslaget Nama och betyder ungefär återvändsgränd. Namnet kommer av att floden Tsauchab slutar här.

I år har det regnat ovanligt mycket och en rejäl sjö har bildats. Jag har sett bilder som togs för sex veckor sedan då sjön var ännu större. Så småningom kommer regnperioden att sluta och sjön torka ut.

Vi ger oss inte ut på fler dynbestigningar utan njuter bara av landskapet, färger och skuggspel.

För några veckor sedan var vattenlinjen betydligt högre. Där vattnet dragit sig tillbaka bildas en hård vit yta som får sin färg av salt.

Det är lätt att bli så betagen av landskapet att man missar detaljerna…

Tiden går och vi har en lång resa hem så det är dags att få skjuts till vår egen bil.

På vägen tillbaka unnar vi oss en paus i skuggan av ett träd intill “Dune 45”.

Uppe i trädet sitter denna skata (?) och undrar vad vi gör.

Ännu en fågel får vi syn på. Strutsen är mycket vanlig i Namibia och finns i nästan hela landet. Strutsfjädrar har varit en stor exportprodukt för Namibia.

Lite för snabbt för att hinna ta bra bilder passerade två Oryx (Gemsbock) framför oss. På bilden passerar de FYSS, dvs landningsbanan som ligger inne i Naukluft Park.

Nästa gång får vi kanske flyga hit. Nu är det istället dags att börja resan hem. Lite avskräckta av bergspasset på vägen hit väljer vi nu en betydligt längre tur via Mariental, men som ser ut att erbjuda bättre och snabbare resa.

Nästan direkt stöter vi på en rejäl flod som ska passeras…

…och ytterligare en. Vi åkte igenom med viss oro men klarade oss torrskodda.

Sedan var det fina grusvägar i dryga 15 mil.

Resenärerna i sin Honda…

…som önskade att vi haft något mer i denna stil…

…men nog ska vara rätt nöjda i alla fall?

Efter att vi passerat byn Maltahöhe kunde vi äntligen sträcka ut på oändliga asfaltvägar, nästan helt utan kurvor.

Efter nästan 600 km och sex timmar såg vi de välbekanta åskmolnen som berättade att vi närmade oss Windhoek. Hemma…