Sossusvlei

Sossuvlei ligger inne i en nationalpark och grindarna dit öppnas vid soluppgång och stängs vid solnedgång. Enda undantaget gäller de som bor på Sossus Dune Lodge som ligger inne i parken. Så vi hade ställt klockan på 04:00! En halvtimme senare kunde vi ta en kopp kaffe och hämta upp våra frukostpaket och bege oss av i nattmörkret. Det är ca 60 km fin asfaltväg samt ytterligare 6 km sand där det krävs bil med fyrhjulsdrift för att köra. En timmes körning alltså…

Det var svalt och ännu en stund kvar till soluppgång då vi lämnade bilen.

Morgonpigga steg ut mot sanddynerna…

Saga och Hanna var snabbt uppe på en dyn. Till höger syns “Dead Vlei” som var vårt egentliga mål, men först skulle vi se solen gå upp.

Vackert!

Och här uppifrån är utsikten magisk…

…särskilt så här tidigt då solen ännu står lågt.

Nedanför oss hade mormor och Leif kommit fram.

Saga och Hanna tog närmsta vägen ner.

Rullande!

En gång i tiden fanns här en oas med Akacia-träd då floden Tsauchub rann ut här. För många hundra år sedan ändrade floden sitt lopp och lämnade träden att dö.

Kvar är den gamla sjöbottnen, idag helt torr och vit av det salt som en gång fördes hit av vattnet.

Stämningen här blir speciell. En vit “platta” med hundratals år gamla döda träd, omgivet av gigantiska sanddyner.

Som i en saga…

…med Saga och Hanna.

Efter en lång stund lämnade vi Dead Vlei. De där frukostpaketen lockade,

I den nuvarande oasen – Sossusvlei – fann vi skugga och sittplatser.

Vid mitt förra besök gick stranden där jag nu står och fotograferar. Nu finns bara lite vatten kvar längst bort i bild. En del år torkar sjön ut helt och hållet.

Hemresan börjar med de där 6 kilometerna sand. En vanlig bil hade fastnat direkt men vår Pajero tuffar på bra med drivning på alla fyra hjulen.

Springbok är anpassad till ett liv nästan helt utan vatten.

Lunchtid och åter vid lodgen. Solen står nästan i zenit och värmen är tryckande.

Det är ett fascinerande boende med de små “hyddorna” på pelare över öknen. Tidigare i år regnade det mycket och det finns ännu gräs kvar, om än torrt. Jag har sett bilder då det inte finns något gräs alls här.

Varje hydda har sitt eget trädäck med utsikt mot nästan ingenting. Öken, sanddyner, något berg, en och annan Springbok…

De andra tillbringade resten av denna tryckande varma dag på rummet eller i poolen. Själv körde jag sent på eftermiddagen iväg för att få några mer upplevelser med lågt stående sol.

Berg i bakgrunden. I förgrunden den fina asfaltväg som leder ut mellan dynerna.

Imponerande mängder sand.

Och den låga solen ger så vackra linjer.

Träd i kontrast mot röd sand.

Låg motsol ger fint ljus och mjuka kontraster.

Jag fick till slut skynda mig hem. Ville inte missa solnedgången…

…med sina tillbehör.