Till Etosha med familjen

Det är redan en månad sedan. Onsdag 21 Mars och bilen var full. Jag och Marie, Farmor, Björn och Dan, samt Saga och Hanna. Och alla våra saker – på takräcket och instuvat där det fanns plats.

Efter dryga 40 mils körning kom vi fram till “Anderson gate”, uppkallad efter svensken Carl Johan Andersson som var en pionjär i Namibia och “upptäckte” Etosha tillsammans med en engelsman 1851. Vid grinden träffade vi en trevlig familj med många barn, såväl vuxna som barn var nästan alla tvillingar. Vi köpte några snidade träfåglar av dem.

Vi åkte en bit innanför grinden till Okaukuejo som är parkens administrativa centrum. För drygt hundra år sedan hade tyskarna en militär anläggning här. År 1907 blev området en nationalpark.

Vi flyttade in i fina “stugor” med utsikt över det stora vackra vattenhålet.

Här såg vi mängder med zebra. Solen började sjunka mot horisonten och vi ville utnyttja vår tid här. Så in i bilen igen!

Vi körde norrut och väster om den “salt pan” som är Etoshas hjärta. Här är det platt och savann och vi såg ännu fler zebror. En var lite speciell…

Jag läste nyligen en artikel som fastslog att zebran är svart med vita ränder – inte tvärtom. Den här zebran kanske utgör beviset?

Zebror är djur man gillar. Som lite runda hästar och så dessa fantastiska ränder. Ett zebraföl är alldeles bedårande sött.

Det är fantastiskt att färdas i ett landskap med zebror från horsiont till horisont. De betar och verkar helt oberörda av att vi sakta rullar förbi intill dem.

Den här zebran påminde oss snabbt om att mitt i idyllen och allt det söta så befinner vi oss ändå inte i ett zoo. Det här här är vildmark och för inte så länge sedan så klarade sig denna zebra med mycket små marginaler från att bli en måltid.

Tittar man lite mer noga finns fler djur. Här ovanför en jordekorre och nedanför en … fågel…

…och djärvt gissar jag att det är en stork, enligt en bok jag tittar i kan det vara en “Abdim’s Stork”.

Nog ser man varför denna fågel kallas “sekreterarfågel”. Det är tydligen en örn och världens enda markbundna sådan, dvs den flyger inte utan vandrar – flera kilometer om dagen.

Vi får syn på en schakal. Ser ut som en räv ungefär…

Här kallas de för “Black-backed Jackal” och är rätt vanliga. Lite senare såg vi sådana som vandrade omkring utanför våra stugor…

Det här djuret går att känna igen. På ränderna. En zebra som inte hade samma tur som den ni såg några bilder ovanför. Och ännu ett bevis på att oavsett hur vackert och mysigt det är att köra runt här så får man aldrig glömma att vi är mitt i en mycket djurrik vildmark.

Intill kadavret finns något annat…

Även om jag varit i Etosha innan. Och sett lejon innan. Det ÄR häftigt och sitta i en bil med rutorna nere och ha en lejoninna 7 meter bort med sitt byte. Det här är bättre än TV!

Det händer inte ofta men det händer. Turister har blivit dödade i Etosha. Läste nyligen om en turist i Etosha som tittade ut genom takluckan för att få fina bilder på lejonungar. På andra sidan bilen kom en lejonhane, hoppade över bilen och tog med sig turisten. Inte för att äta upp, bara för att döda. Ville skydda sina ungar?

Sådant tänkte vi inte på. Vi avnjöt solnedgången vid vattenhålet innan vi avslutade kvällen med att äta gott vilt kött på restaurangen. God natt!